Antonia Lönberg

Hejsan. 

 

Denna dag, 16 Juli, har haft oturen att ha mig som ett av många födelsedagsbarn. 

 

Jag skriver detta för att folk ska fatta varför jag ändrar mitt födelsedagsdatum på facebook så att inte folk inte får en påminnelse om att jag fyller år.

 

Många vet att jag hatar precis allt om mig själv. Mitt utseende, mitt temperament, min röst, mina handlingar... Man kan nästan säga att jag lider av "Dysmorphic sjukdom" (BDD), men det är inget jag har kollat upp..och vem fan bryr sig egentligen? Jag är en person som hatar exakt allt om mig själv, och när jag försöker göra något åt det så bryts jag ner psykiskt jjättelätt och går upp mer i vikt istället för att gå ner. (För min vikt är ett problem som har stört mig i hela mitt liv, men så fort jag får en negativ kommentar om något så går jag i bitar och äter något som får mig att gå upp mer i vikt.)

 

Så, eftersom mitt hat resulterar i att jag ser ner på mig själv så gör det att jag kan trycka ner mig själv. Hela tiden. Jag kan inte minnas en natt jag har lagt mig och tänkt något posetivt om mig själv. Varje natt tänker jag något i stil med:, "Jag måste sluta äta helt". "Jag måste ta tag i det där imorgon." "I morgon rakar jag av mig mitt fula hår." "I morgon ringer jag sjukvården och ber om en sy tid. Hoppas att ingen läkare säger emot att sy igen munnen på mig." "Imorgon åker jag till stan, piercar ihop läpparna." "I morgon kollar jag vart man kan bo som tiggare och lämnar mitt jävla liv bakom mig för ett jävligare liv... för det förtjänar jag."

 

Ni som läser detta och tycker "Men hur kan man tänka så här?"

Jag kan tyvärr inte ge er svar på varför jag tänker så här. Jag är bara så trött på  allt om mig och mitt liv. Det är som att jag gick in i väggen när jag var 12 ...och sen har jag stått still och slagit pannan blodig i samma vägg i 13 år nu.

 

Sök hjälp säger folk.

Jo visst, jag kan be om hjälp. Men det är just det: Jag vill inte.

Jag vill så jävla gärna må bra. Vara glad. Känna att mina vänner älskar mig. Men jag kan inte. En sneblick och jag tar det som att folk ser ner på mig. Spelar ingen roll vad folk säger, jag ser bara det negativa hos mig och tror då att folk gör detsamma. För är det något jag har lärt mig, speciellt inom ridsporten, så är det att människor kan vara riktiga jävla svikare och lögnhalsar.

 

Jag ändrar mitt födelsedatum för att folk som ändå inte bryr sig om mig ska slippa säga grattis och göra något vettigt en dag som denna. Alla kan njuta av en solig och varm dag, då ska inte ett grattis till mig dra ner deras humör. Bättre att de gör något de tycker om än att: "oj, sett att Antonia fyller år? Jag skkickar ett grattis på facebook."

 

Jag  är inte värd att lägga dyrbar tid på. Jag ser hela min existens som komplett värdelös.

Så många gånger jag önskar att jag bara kunde dö och försvinna. Låta folk bli av med problemet: MIG.

 

Det jobbiga är bara att samtidigt  som jag önskar att mitt liv tog slut så vill jag inte dö. Jag vill inte existera...men inte försvinna helt.

Det gör så jävla ont i mig varje gång jag blir att tänka på det här. Jag dras åt två håll, kan inte hålla tillbaka tårarna och önskar att jag inte var så patetisk.

(Fan vad jobbigt det blev att skriva nu. Händerna skakar och allt är suddigt framför ögonen av tårar. OCh näshelvetet rinner... Fuck my damn head!)

 

Så jag gömmer mig inte för uppmärksamhet.

För precis som med att inte vilja existera och inte vilja dö, så är det samma med min födelsedag.

Jag vill så hemskt, hemskt gärna bli grattad, få blommor, umgås med vänner, festa och mår bra. Men jag kan inte.  För  en del i mig äger: Låt folk göra något vettigt istället  för att lägga tid på dig. Du är inget värt, ingen vill umgås med dig, du är ful, jobbig, äcklig, konstig, har ingen stil och ingen skulle bry sig om du försvann.

 

Så ja, de som grattar mig... Tack ska ni ha. Jättesnällt att ni kommer ihåg när jag fyller år och tänker på mig. Men samtidigt... Varför grattar ni mig? Ut i solen med er och tänk inte på mig. Ni kan ha en sån skön sommardag utan att tänka på mig. Ni behöver inte lägga tid på mig. Det finns viktigare/bättre/roligare saker än att tänka på en sån förlorare som mig.

 

Jag kan ärligt säga att om mitt hjärta skulle stanna mitt i natten. Jag skulle bli påkörd och dö. En häst landar på mig och krossar mig.

Inget av detta skulle göra mig något. Jag skulle se det som att Farmor, Farfar, Mormor och Morfar skulle hjälpa mig med mitt lidande.

 

Jag tror inte att folk förstår hur mycketskit jag håller inom mig. När jag var typ 5 år fick jag höra av en man att om man pratar om sina problem med sina föräldrar och inte kan lösa något själv....då är man svag. Den svagheten har jag försökt hålla ifrån mig sen dess.

Och ni förstår, 20 år av mörka tankar....20 år av skit man har tagit och hållit käft om... Varje gång någon frågar mig "Vill du prata om det?" så är mitt svar, "Vad finns det att prata om?"

För det finns verkligen INGET att prata om. Jag ser, hör och har tagit så mycket skit  och bevarat det inom mig att jag inte kan formulera det. Jag kan inte prata om det. Mitt huvud och hjärta kan inte samarbeta.

 

Så, lägg inte tid på mig om ni inte verkligen vill det.

Jag ändrar mitt födelsedatum på facebook imorgon igen... Då har ni ännu ett år på er att lära er näör jag fyller år om ni absolut vill säga grattis. Och ni som har guldfisk minne, det är lugnt. Ni får ännu en dag utan att behöva tänka på mig.

 

Man kan kort och gott säga:
Jag är så ful och korkad som Gud skapade mig.