Antonia Lönberg

Tjena!

 

Någon av frågor jag har fått via pm och kik meddelanden är  "Antonia, Vad har du för intressen utom hästarna?"

 

Och jag kan ärligt säga at...jag har i princip inga intressen.

 

Förr i tiden kunde jag bli glad av bara att gå ut på en åker med mina kusiner, äta kex och dricka saft en solig sommarlovs dag. Det fanns så mycket intressen, nyfikenhet och enkelhet i mitt sinne.

 

Mina största intressen (förutom ridningen) har en gång varit att skriva böcker. Filma kortfilmer med vänner. Ta bilder. Simma. Rita. Måla. Sy. Resa. Läsa spännande böcker. Och framför allt: vara med mina vänner.

 

Nu för tiden är inget av detta....roligt längre. Och ärligt, i princip inget är roligt för mig längre. Jag har alltså inga större intressen är svaret på folks frågor.

Jag kan ha trevligt och skratta med vänner, men så fort man vänder om och går iväg så är jag lika ensam och deprimerad.

 

Ja, jag "lider" av Depression. Och varför jag skriver "lider" är för att...jag har levt med detta så länge, så jag vill inte ändra på mig.

 

När jag var liten och började grundskolan, så fick jag stenar slängda på mig, inlåst i gymnastiksalens boll lådor, städskrubbar och redig mobbning. Och jag har aldrig varit den som pratar med mina föräldrar. Jag har aldrig känt mig tvungen att prata om mina problem. Så jag teg, bet ihop och tog skiten i 9 hela år. Och att folk pratade skit om mig på tävlingsplatserna på helgerna gjorde inte saken bättre.

Vet att jag får skylla mig själv som teg och bara tog skit efter skit i både vardag och helgerna. Men vem bryr sig? Jag gjorde aldrig det. Och jag gör det ännu mindre nu.

 

Jag kan erkänna att jag inte vill dö, men om någon körde på mig så skulle det inte göra mig något. Det rör mig inte.

Nu tänker säkert folk som känner mig och min familj "Men gud! Nu ska jag kontakta hennes föräldrar! Hon måste få hjälp!!!"  Till er säger jag bara: NEJ! sköt ni ert liv så sköter jag mitt. Tycker jag att jag är fet, ful, värdelös, korkad, dum, i vägen, mm.... Det är något jag har hört i hela mitt liv från allt och alla. Jag är med andra ord "lärd" att tycka och tänka så här. Och eftersom jag inte kan tänka på annnat vis...så får det vara. Jag är så van så jag kan inte krypa ur skalet längre. Jag har gett upp det där med att känna mig trygg, glad, lycklig, förhoppningsfull, mm...

 

Ibland kan jag inte ens rida. Så ja, det där med okunnig och värdelös stämmer duktigt in på mig.

 

Men kort och gott. Jag har slutat skriva böcker. Slutat simma. Slutat rita. Slutat med allt.

Att jag skriver blogg är  för att ibland  känner jag bara "Jag måååååste skriva något innan fingrarna trillar av!"

Men eftersom jag mest får dålig kritik om det jag skriver så har jag börjat fundera på att lägga ner bloggen. (Funderade på det redan i Oktober, men ja...det har inte blivit av.)