20:56:09
Längtan
Försöker vila så mycket jag kan och hålla huvudet stilla. Ser dubbelt ännu, huvudvärk och ett illamående som kommer och går som det vill.... Inte speciellt kul, men ja...får väl gå. Ska försöka rida imorgon iaf. Måste ju rida om vi ska tävla på lördag! Ryggen/rumpan får värka bäst de kan...får rida i fältsits om så krävs.
Iaf... Ska jag vara ärlig, så är jag väldigt nere...
Det är det jobbigaste med mig. När jag blir dålig och får massa tid över....så börjar tankarna snurra i huvudet. Och det mest klassiska är hur in i helvete värdelös jag är.
Ser på "Something's Gotta Give" ikväll. Det är en av mina favorit filmer...som INTE är Fantasy, Skräck eller rent av Anime.
Varför?
Jo, för den här filmen...är något jag själv skulle vilja uppleva. Visst, nu handlar det om två personer som är över 50 och 60, men ändå! Att bara ha tur/lyckan att finna de som verkligen betyder allt för en. En som finns där när du minst anar det. Jag älskar den känslan, men den får man känna så sällan.
Pappa gjorde så mot mig en gång.
Det var laghoppning på Strömsholm. Vi hade gått till andra rundan mot kvällen, och jag var så klart nervös... Fått höra att vår första ryttare hade trillat av...och att inte ha pappa där. Pappa har alltid funnits där på de allra viktigaste framhoppningarna, och den här ggången var han inte det.
Jag red in på min Olympus, satte en felfri ritt och red ut igen... blev mött av ett underbart ryttar och hejjarklacks gäng som skrek att jag var bäst och så duktig. Blev så klart glad, men jag önskade mer att pappa och jag hade gjort det ihop. Men så ringer min mobil...jag tar upp den och svarar. Och det jag får höra: "Bra ridet Loppan."
Jag: "Pappa? Såg du det?"
Pappa: "Ja. Jag står här i VIP-tältet, så jag såg hela ritten."
Jag: "Men när kom du då? Varför kom du inte till framhoppningen och hjälpte mig?"
Pappa: "Jag ville inte störa dig. Jag kände att du nog hade koll på det här och hade en plan, så jag ville inte störa dina planer."
Den dagen glömmer jag aldrig. Det är enda gången pappa har litat på mig fullt ut. Det är den enda gången han har dykt upp och funnits där när jag verkligen önskade att ha honom där. Så glad att han såg den ritten och fick mig att tro mer på mig själv efterråt än vad någon annan än gjorde då.
Och det jag vill säga är... Det pappa gjorde, dök upp och förgyllde min dag, det är det jag vill uppleva...fast med någon jag kan kyssa, hålla om och bara säga "Jag älskar dig" till.
Det är några såna scener i den här filmen, där karaktärerna bara helt plötsligt står där...och det blir antinge pinsamt, skrattpunkter eller bara extremt fint. <3
Men det känns bara mer och mer hopplöst. Jag är 24 år....och har aldrig varit i ett förhållande.
Varför?
Jo, för att jag är: Ful, fet, hemsk, inte social i "rätt sammanhang", lägger mer tid på mina hästar och tävlingar än...vänner. Jag försökker finnas till för mina vänner, men det räcker inte till.
Tanken på att vara ensam stör mig inte...förräns jag tänker på att leva komplett ensam. Den dagen jag inte duger åt mina vänner längre, när jag inte har några djur, och förmodligen inga barn heller... Den dagen jag sitter där i en stuga mitt i skogen på Gotland och bara vet att slutet närmar sig...
Jag vill inte uppleva den ensamheten..!
Är det så fel?
