Antonia Lönberg

Tjenna!

 

Jag  har suttit och funderat mycket på det här.  Ibland  vill man skriva  om det, ibland inte.

Men eftersom jag har folk omkring mig som tycker att jag är löjlig när jag säger  att det gör ont i kroppen av att höra elstaket "spraka till" vid grindhandtagen. Det känns som att jag får en enkel stöt för varje gång strömmen slår till i eltråden.

 

Va? Vad snackar hon om? tänker ni nu va. (?)

 

Jo, det är ju så att många har sagt genom åren: "Antonia, du lägger hästarna så bra/rätt vid hindren. Åh, dina hästar ser så glada ut när de kommer ut på banan."

Och sedan kommer frågan: "Hur gör du?''

Mitt svar har alltid varit: Jag vet inte.

 

För i min värld är det helt naturligt att känna och höra som jag gör. Jag trodde att alla gjorde det.

Men efter att i några år snackat med kompisar och insett att jag är ensam om det i min "närmaste vänkrets", så har jag insett att något är fel med mig. Och tänkt att det det felet...kan vara en av anledningarna till min kontakt med hästarna.

 

Så en dag, när jag och mina vänner Kagi och Frida står i en kö för att komma in på Japan Loppisen i Stockholm, så kommer Frida på att hon nog löst gåtan om min känslighet för ljud.

 

Frida: "Jag tror du har Takfönster Syndromet."

Jag: "Jag har ...vad?"

 

Efter lite sökningar så har vi insett att det är det jag har. TAKFÖNSTER SYNDROMET

För mig har det varit så i många, många år. Jag har aldrig kännt yrsel, men jag jag vibrerar inombords efter t.ex en konsert. Men jag har lärt mig att kontrollera  det.

Jag kan tex: Jag kan sitta på en häst, skrittandes på en grusväg, headsetet i båda öronen och lyssna på japansk rock på hög volym.

Jag känner hästens hjärtslag mellan benen. Jag känner ljudet från grusets krasande under mina egna fötter. Och hela min överkropp fylls med vibrationer från musiken jag lyssnar på. Och medans jag känner allt det här, så kan jag känna luften vibrera längs ryggraden...jag tänker på åska...vänder mig om lagom för att se ett stort svart moln dra upp över stallet och en blixt slå över himlen längre bort. Åska.

 

Hur blir detta?

Jag drar kort och snabbt: I normala fall så ska balansorganen vara inbäddade i en kompakt benmassa. Men hos mig  och andra med takfönster syndrom, så är området vid det ena balansorganets främre båggång inte helt täckt av ben.

 

Vill ni läsa något för att förstå lite bättre:

 

Men som sagt... Det här kan vara svaret till... Eller mer sagt: Det här ÄR svaret till varför jag har en blick för hinder och känsla för hästar. Jag känner med hela min kropp. För mitt skelett tar upp varenda rörelse både inom mig själv och min omgivning och ger signaler till hjärnan om vad som måste göras. Och eftersom jag har ridit sen jag var 3 år...så sitter det i benmärgen/mitt undermedvetna numera.

 

Så... Ni som försöker smyga er på mig bakifrån och alltid misslyckas. Sorry att jag inte går att skrämma på det viset. Men jag har redan kännt er genom golvet eller luften.

Ska man få mig att rysa får man göra som min vän Tess. Var på en båt, mycket folk och ha långa naglar att köra in i midjan på mig. Då ryser jag till! ;) hahaa...

(För på en båt, som en kryssning, så har jag svårt att hålla koll på allt. Eftersom mina fötter tar upp vibrationerna från själva motorn och luften omkring mig är full med människor som pratar, skriker, dansar...glas som klingar, mobiler som spelar musik. Ja, då är jag en måltavla för folk med långa naglar.)

 

Nä, har ni orkat läsa hit ska jag  sluta innan jag tråkar ut er!

Ska försökka  plugga lite Japanska genom att kolla på den söta serien Shugo Chara.

 

Ha en nice kväll alla!