Antonia Lönberg

Hallå där ute! 

Jag rider och kämpar varje dag, men ibland känns det helt förgäves. Varför? Jo för att jag är i ett sådant låst läge på självaste "hemmaplan". Och det har gått så pass långt att jag knappt vet vad jag vill längre... Jag vet knappt vad jag tycker är roligt längre. 

 

Det kommer nog inte som en nyhet för många att jag har under många år levt med en depression som äter upp mig inifrån.  Och precis som många andra med depression, så försöker jag leva vidare, lösa problem och kanske möjligen må bättre och se vad allt jag gör i livet kan leda till. 

Dessvärre är det inte alltid lätt...

 

Många saker har knäckt mig genom åren. Speciellt inom ridsporten. 

• Mobbning, hård kritik för min ridning, vikt och utseende på både mig och hästarna. 

Men hörrni....tänk såhär en gång:

Allt hästen har, det har den för att ge den fördelar. Ni som rakar av hovskägget på hästarna, jag slår vad om att era hästar lätt får mugg vid fuktiga väder och lera. Klart! För hovskägget finns inte där och hindrar vattnet från att komma in i kalendern!

Ni som klipper bort ALL päls i öronen, gillar era hästar att ha sår efter knott och andra insikter i öronen? Ni som klipper bort alla känsliga strån från mulen, bra! Skyll inte på hästen om den inte KÄNNER vad den sniffar/äter på innan det är för sent. 

Ja, jag låter mina hästar ha allt det där kvar, och det har jag fått kritik för! Även att jag gillar långa manar. "Dina hästar ser ut som travare!" Tack! Det tar jag som en komplimang, för jag gillar hästar som ser vilda ut och jag mår lite bättre av att veta att dom hästar som går ute dygnet runt på sommaren har en man de kan jaga bort flugor med. Det är lugnt för mig. Jag och mina hästar behöver inte se ut som ALLA ANDRA på tävlingar.  Visst, nu har jag fått börja knoppa vissa hästar för att hålla vissa personer på bättre humör, men jag är ingen som ställer mig och MITT efter andra. 

Skulle någon säga: "Du måste bära det här och göra det här för att få rida med här". Ja, då gör man det. Men jag ändrar inte på mitt sätt att vara mig själv för att andra har problem med det. 

Och jag... tänk om jag fått en 5:a varje gång jag hörde NÅGOT om mitt utseende...

SEN NÄR AVGÖRS DET OM MAN KAN RIDA ELLER INTE BARA FÖR ATT MAN FÄRGAR HÅRET ELLER HAR NÅGOT "JÄVLA SKROT" I KÄFTEN?

Ja, jag gillar piercingar, tatueringar och coola frisyrer....men det finns GRÄNSER.

 Jag har totalt 4 piercingar, sen även 7 hål i öronen. Det räcker! Jag trivs med det.

Jag har totalt 4 tatueringar, alla är mindre än en knytnäve. Det räcker! 

Och om jag har blont, svart, brunt,rosa eller lila hår... Spelar det någon roll??? Vi rider med hjälmarna på! Det är ingen som behöver BRY SIG om vilken hårfärg jag har. Slår vad om att om jag snaggade mig, (vilket jag inte kommer göra), så skulle folk komentera det också.

Och så har jag blivit "anklagad" för att vara lesbisk. 

..... udjwowkqpwudjd.... WHAT?! Tack till er alla som har spridit det till folk i eran närhet, för jag visste inte ens själv att jag var lesbisk! HA! (Jag har inget emot homosexuella.  Har flera vänner som är homosexuella och även bisexuella. Jag tycker det bara är häftigt utav dom när dom vågar visa vilka dom är.)

Snälla någon.... när ska folk fatta att dom inte kan förändra en person? Vi är dom vi är. Och jag vill inte vara en blond prinsessa som köper dyra märkes saker för att se proffsig ut.  Jag ser ut som jag gör och vill rida mig till proffig nivå. Inte lura folks ögon. Men dessvärre lever vi i en värld, speciellt många inom ridsporten, där vi dömmer boken efter omslaget. Det är så...patetiskt. 

Är du otrevlig mot mig eller mina vänner, då kan du räkna med att jag inte är speciellt pratglad i dig. 

Är du dig själv och kan acceptera och lära av dig av andra än att bara skrika åt folk, då har du mitt förtroende.  

 

Inom ridsporten finns det många som har gått bakom min rygg... men det finns lika många som har hjälpt mig upp igen. 

Fick jag tacka alla för att dom finns så är det: Ann Liwing, Maria Ullman Liefvergran, Lian Krog, John Hickey, Maja Heed, Stefan Lönberg (pappa).

Självklart finns det fler man önskar att man kunde tacka och göra något för, men det är dom här jag alltid tänker på i första hand. 

Jag har tränat för alla ovannämnda. Det är dom som har gett mig mest kunskap inom ridningen. 

 

Tänk så mycket man har gjort.... Så även om jag är "oduglig" och inte "klarar någonting" så hoppas jag att jag fortsätter vara den jag är...bara blir lyckligare en dag. 

(Nu har man skrivit av sig lite, så nu får man väl ringa killen och prata om spel eller nåt. Haha...)                 

 

Jag kommer förmodligen aldrig att bli något stort, för jag har en sådan liten tro på mig själv (självkänsla = 0%) och tror inte att ens jag kommer förstå sig på mig själv. Men det får tiden avgöra. Tid och handling. 

....som denna handling: http://www.bukefalos.com/threads/stressiga-sm-for-antonia.678964/ 

Minns ni? Tur att drt finns dom som tror på mig. <3

 

 

SNABBT:

Jag kom just på en sak jag vill. Sälja en häst, använda pengarna till ett lastbils körkort och dra till tävlingarna på Gotland! Den 25 Juli är dom igång! 

Kan en önskan bli sann....?