22:14:01
En vän för livet
Hallå i lingonskogen!
Har haft en trevlig dag, då jag har haft sällskap av min gamle vän Jessi. Ridit, kollat på gamla tävlingar, ridit mera och sedan fixat i stallet. Lång dag, väldigt trött...
Men jag hade idag problem med våran tre kombination. Eller mer sagt... jag har haft problem hela veckan med den. Till slut bestämde jag mig at tjag måste ta mig igenom den.
Man känner sig fan patetisk när man får en ren blackout i skallen och kan bara inte se avståndet mellan hindren. Så antingen hoppar man A hindret och vänder undan, eller trycker in hela 3 galoppsteg mellan A och B hindren. Sanslöst!!!!! Känner mig så dum och patetiskt...speciellt när avståndet är perfekt och hindren ligger på 1.10.
Till slut fick jag nog och tog ut Olympus. Vi hade samma problem, (jag hade problem, Olle är stabil), och efter att ha testat cirka 5 gånger så hoppade jag av och höjde hindren. La dem alla mellan 1.25 och 1.40.
Svängde undan en gång....kändes inge bra alls.
Till slut kände jag mig alldeles sne och kunde bara inte förstå vart den här spärren i skallen kommit ifrån. (Förra veckan hoppade jag kombinationen utan problem.)
Nä,lägg all tillit till hästen och räta på ryggen!
Jag är verkligen tacksam för min Olympus. Han må vara dum på vattengravar, men han har verkligen ställt upp för mig genom alla år ihop. Älskar den hästen så mycket!
Första gången jag red Olympus hade han precis kommit hem till oss, och det visade sig att han var halt... Så efter en 5 minuters ritt fick jag hoppa av och ställa ut honom i en hage.
Vi fick tid med en veterinär som sa att det var fel i benen på hästen och sprutade honom. Någon vecka senare frågade pappa mig om jag ville ha Olympus eller inte, och jag var tvungen att välja fort eftersom vi skulle åka till Spanien om en vecka. (Detta var då 2006.)
Att skritta på en halt häst i 5 minuter och sen säga "Ja, jag vill ha Olympus".....det är nog dåraktigt. Men jag gick helt på min 15 åriga magkänsla och hoppades att jag tog rätt beslut.
Väl i Spanien gick vi och pratade med en veterinäär, varav han sa att det inte är något fel på hästens ben. Han är fel skodd! Skodd som en travare! Lång i tårna och fel sorts skor. Några timmar senare hade veterinären bett en hovslagare fixa till Olympus fötter....hästen gick annorlunda och bättre från första steget i sina nya skor.
Vila i 3 veckor....Så, torsdagen i 4:e veckan i Spanien säger mamma: "Har du ridit Olle någe?"
Jag: "Öhum...nä. Jag har tävlat andra djur."
Mamma: "Aha.. Ja, bara så du vet så har jag anält dig och Olle till 1.30 imorgon bitti."
Kan ni tänka er paniken man får upp till halsen när man hör det? Men tack vare pappa och Ann Liwing så fixade vi det dagen efter.
Jag och Olympus genomförde 1.30 hoppningen....och vann. Är inte det ett tecken på att man har funnit sin bästa vän?
Under de sista dagarna i Spanien tog jag och Olympus hem 2 segrar och fler placeringar. Och några veckor senare red vi i Skandinavium i Göteborg.
Folk tror att Olympus är en häst som hoppar av sig själv och gör allt åt mig. Kan säga er att det första jag fick lära mig var att Olympus inte "vågade" hoppa av för tidigt, utan var tvungen att ligga perfekt på alla hinder. Idag har han en sådan tro på sig själv att han kan hjälpa mig med en sådan dum sak som att jag inte ser avsprångspunkten.
Älskade Olympus, du är mitt lilla ljus som gör att jag vill fortsätta kämpa.