21:39:39
Första tävlingen på över 1 år och psykisk-facebook
Go´ kväll.
Har inte haft tid att skriva här...eller ork.. eller lust... Jag har haft det lite jobbigt på sista tiden.
Men jag vill bara säga: JAG VAR PÅ TÄVLING NU I HELGEN SOM VAR!
Halle-fucking-luja! (Ursäkta! Men jag var så glad att få komma ut på banorna igen!)
Jag fick så klart skit för att jag efteranmälde till tävlingarna i Nyköping, men får man höra skit varje dag är man van, så det hindrade inte mig från att ha det roligt på tävlingsbanan.
Tycker mina hästar var duktiga.
Marina som aldrig varit på tävling (6 år) rev sista hindret i sin första start och fick enfelfri runda i 1.05. Sen på söndagen hade hon 4 fel i 1 m, och sen i 1.10 var hon trött...så lite strejk men inget som jag tycker var katastrofalt. Duktig tjej! <3
Lucifer som inte varit på tävling på c 3 år gjorde fina rundor. Kom även 6:a i 1.05 på lördagen. (Lite strejk för han också i sista klassen, men jag är nöjd med honom.)
Zakzamma överraskade mig helt. Hon är en...inte riktig "pest" att hoppa hemma, men jag har nästan lust att säga det i alla fall. Hon är LIVRÄDD för allt på banan hemma. (Vinglar till kombinationer, tar extra steg på linjer när hoppar dem för första gången, mm) Men nu när vi var i Nyköping hoppade hon bättre än någonsin och tvekade inte en sekund! Så glad i min fina tjej! Hon gjorde även debut i 1.20 med 4 fel, vilket jag tycker var awesome. (Inte en tvekan in i trekombinationen! HOn hoppa allt klockrent!)
Så Kavat var dukti, men jag fick lära mig att han inte riktigt hänger med när man ökar till omhoppningar. Något att träna på!
Marina och tog skydd under ett träd medans det regnade.
Och nu kommer lite som oroar folk... Mina statusar på Facebook.
Ja, jag vet att jag ibland kan skriva något som är "olämpligt", "oroande", "dumt", osv... Men det är bara det att jag är sån. Jag skriver efter det jag känner inombords. Om i mitt inre är det för det mesta mörkt och förvirrande i skuggorna, och när någon kommer och säger saker jag verkligen inte behöver höra för första eller tusende gången så rasar murarna och man gömmer sig i skuggorna istället för att hitta ljus.
Jag har i många år haft problem med mig själv (psykiskt). Och hela tiden känns det som att det blir värre, för jag hatar allt med mig själv och känner/hör/ser att jag inte kan göra mer snart. Jag försöker jämnt hålla mitt humör uppe, men vissa människor kan man bara inte vara trevlig mot...Människor som inte förstår skillnaden mellan att må bra/dåligt psykiskt och må bra/dåligt fysiskt.
Jag kan visa glädje, ilska, lycka, sorg, osv... Vilket är bra, för om jag skulle visa hur jag mår, då skulle ingen våga prata med mig tror jag. Eller jo, en sak skulle alla våga säga! En sak som varenda människa som känner till mitt illamående säger: "Du borde söka hjälp."
OCh visst, jag kan sätta mig och prata med en psykolog, men jag det inte som att det kommer hjälpa. Seriöst, jag har inte mycket känslor för skam och liknande i kroppen längre, så om någon, vem som helst, frågar: " Vad är felet? Du kan prata med mig, jag lyssnar." Ja, jag berättar ALLT: Jag kan berätta om när jag var mobbad, slagen och inlåst i städskrubben i skolan när jag var liten. Jag kan berätta om alla människor som pratat skit om mig bakom min rygg om t.ex min bror, mitt utseende, ridning, osv... Jag kann berätta hur en kille skrattade mig rätt uppi ansiktet och trodde att jag skkämtade när jag saatt jag gillade honom. Jag kan berätta allt skit som snurrar i skallen på mig, men jag ser det inte som att det ger något. Ni vet när man sitter och gråter och en kompisar passerar och frågar "Vill du prata om det?". Jag kan prata, lugnt, men jag tycker aldrig att det känns bättre av det. Och tipsen man får efter alla prat...jag vet inte vilket tips jag INTE fått!
Jag är glad att det finns de som bryr sig om mig. (Tusen tack till er alla.) Men samtidigt blir jag bara mer ledsen på mig själv. Jag ser mig en totalt värdelös människa på alla vis, och då förtjänar jag inte att få kramar och folk som bryr sig. Jag förtjänar att leva med mina "demoner" i huvudet och visa ett vänligt leende så ingen kan greppa mig och fråga hur jag mår.
Jag förtjänar att vara ensam, må illa av att se mig själv i spegeln/på bilder och må psykiskt dåligt livet ut. Jag ser det så, och har inga planer på att ändra på det.
Kom ihåg: Det är skillnad på psykiskt och fysiskt.
Vi får se när nästa tävling blir. (Lite stökigt hemma som vanligt.) Hoppas den blir snart. Imorgon ska jag försöka lämna in mina tävlingsstövlar på reperation.
Hoppas ni alla har haft en bra helg, en bra start på veckan och får ett bra slut på veckan.
Go natt på er!